|
4. Vapenbruk |
AvbildningEtt vapen är en bild som är bestämd till sitt innehåll, men inte till sin stil. Det är enbart blasoneringen (vapenbeskrivningen) som ligger till grund för hur vapnet avbildas. Det är texten som beskriver ett vapen som är det viktiga. Utifrån texten så gör konstnären en tolkning av vapnet. Även om olika konstnärer tolkar olika så är det samma vapen.
Olika tolkningar av vapen Wasling Blasoneringen tar bara upp vapnets innehåll. Därför kan tex sköldens form eller hjälmens utseende variera. Man måste inte heller avbilda det fullständiga vapnet varje gång. Istället kan man välja en del av vapnet: skölden, sköldemärket, hjälmen med dess tillbehör, kresten eller hjälmprydnaden. I sin mest förenklade form är vapnet reducerat till de tinkturer som är de dominerande i vapnet, vilka till exempel kan pryda en vimpel eller färgsätta inredning, bordsdekorationer och festkläder. I stil kan bilden varieras i det oändliga. Ett och samma vapen kan framställas i olika historiska stilar, till exempel gotisk stil, renässansstil, rokokostil och modernistisk stil.
Sköldens utformning kan variera en hel del, här några exempel
Ytterligare några exempel på sköldformer, dessa har sitt ursprung
i pappersheraldiken. Exempel på användningDet är bara fantasin som begränsar var man kan använda ett vapen. Här följer endast några få exempel:
Halländska Veinge Betong AB har riddarmotiv CourtoisieDet franska ordet courtoisie betyder ridderlighet eller artighet. Inom heraldiken står courtoisie för heraldisk hövlighet. Det innebär att en vapenbild aldrig får vända ryggen till en bild, text eller något annat som den bör visa respekt för. I normalåtergivning brukar dexter sida av ett vapen vara detsamma som vänster sida från betraktaren sett. Hjälmen är vriden i samma riktning, såvida den inte ses rakt framifrån. Om vapnet skall vändas mot något som finns på höger sida från betraktaren sett måste hjälmen vridas så att dess nos pekar ditåt, och hjälmprydnaden följer med. Det innebär att hjälmprydnaden blir spegelvänd. För konsekvensens skull spegelvänder man även sköldemärket. Vapnet spegelvänds alltså i sin helhet. Det kan tyckas underligt, men en vapenbild är genomskinlig på det sättet att den kan läsas från vilket håll som helst. Det är samma mekanism som gör att en flaggas bild blir spegelvänd på baksidan. Bilden är vänd mot stången på båda sidorna av duken. Det som behövs är en referenspunkt, så att man vet vilken sida som är dexter. I ett fullständigt vapen är det lätt att avgöra vilken sida som är dexter, för det är den sida som hjälmen är vänd åt. På en flagga är det stångens sida som är dexter.
Exempel på courtoisievändning, här med vapenflagga Kvinnor och vapenKvinnor får föra vapen på samma sätt som män, men dessutom finns det några speciella framställningar som kvinnor också kan använda sig av. Damvapen kallas det när man avbildar kvinnors vapen på en spetsruteformig eller oval sköld och utan hjälm. Detta har ibland lett till missförstånd som att det skulle vara de enda sätt kvinnor får föra vapen. Spetsruteskölden har i Sverige endast använts de senaste hundra åren. Ofrälse ogifta kvinnors spetsrutesköld ser man ibland krönt med ett blått trolovningsband knuten till en rosett. Själva formen kan ställa till problem, ibland kan det vara svårt att inpassa ett sköldemärke i spetsrutan.
Spetsruteformig sköld, här i exlibris för Åsa Molund, Ovalen dök upp under renässansen. Formen gör att de flesta sköldemärken lätt kan inpassas. Egentligen kan även mäns och offentliga vapen avbildas på en oval, men om ovalen saknar inramning så kan man vara rätt säker på att ägaren är en kvinna.
Vapen Rydholm på oval sköld. (RA) Giftermål påverkar en kvinnas vapenföring. Om hon gifter sig får hon nämligen framställa även sin makes vapen. Om kvinnan förde ett vapen innan giftermålet kan makens och makans vapen sammanställas. Detta görs i en kluven sköld med makens vapen på dexter sida och makans på sinister sida. Observera att tinkturreglerna inte behöver följas vid sammanställning. Om en kvinna skiljer sig återgår hon till att föra enbart sitt eget vapen. Undantag kan göras om hon behåller sin förre makes namn. Om hon gifter sig på nytt sammanställer hon sitt vapen på nytt, denna gång med den nye mannens vapen. En änka bibehåller vapensammanställning med sin senaste man.
Anita Apelstigs vapen, här sammanställt Vid giftermål kan man också skapa ett alliansvapen. Detta görs genom att helt enkelt ställa makens och makans sköldar bredvid varandra, med mannens vapen på dexter sida. Sköldarna lutas gärna mot varandra. Vapnet på dexter sida är alltid courtoisievänt mot det på sinister sida. Om man vill ha hjälm eller hjälmar till alliansvapnet så finns två alternativ. Det första innebär att man sätter makarnas hjälmar över respektive vapen. Det andra innebär att man har en enda hjälm över bägge sköldarna, det är alltid makens hjälm man använder i detta fall. Två sammanboende kan sammanställa sina vapen på detta sätt, liksom två affärskompanjoner, två medförfattare, två samarbetande föreningar eller vilka som helst som tillsammans illustrerar någon form av allians.
Alliansvapen för makarna greve Carl B Hamilton och Ulrika Stuart, ArvEtt vapen följer i regel en släkt på samma sätt som släktnamnet gör. Traditionellt betyder det att vapnet följer manslinjen i släkten – från en man till hans döttrar och söner och i nästa generation till sondöttrar och sonsöner. Numera kan en man anta sin hustrus släktnamn vid vigseln. Barn kan också få moderns namn likaväl som faderns. Det är inget nytt, historiskt sett. Även på medeltiden förekommer det att personer som känt sig mer befryndade med sin mors släkt än sin fars har upptagit moderns släktvapen och släktnamn. Ett välkänt historiskt exempel är den mäktige drotsen Bo Jonsson Grip (död 1386), vars namn och vapen upptogs av en dotterson. Han blev då stamfar för vad man kallar ”yngre släkten Grip”. En yngre släkt kan uppta den äldre släktens vapen, men en differentiering, det vill säga förändring, är nödvändig. Differentieringen kan till exempel bestå i en tinkturväxling, ett tillägg av ett märke eller förändrad hjälmprydnad. Detta är den traditionella synen, men i dagens jämställda samhälle är det inte lika självklart. Det är egentligen fritt för en person att välja mellan faderns och moderns vapen. Med eller utan differentiering. Eller att sammanställa föräldrarnas vapen i kluven eller kvadrerad sköld. Eller att anta ett nytt eget vapen. Likheter och olikheterNär man skapar ett nytt vapen, ska man se till att det inte finns ett likadant eller snarlikt vapen. Vapnet identifierar dess ägare, och tar man fel på ägaren så är det inte så lyckat. Men var går då gränsen för vad som utgör ett unikt vapen? En tumregel brukar vara att det måste finnas minst två skillnader mellan sköldarna, varav en tinkturskillnad och en skillnad i sköldens motiv, för att två självständiga vapensköldar skall föreligga. Motsvarande gäller hjälmprydnaden. Skillnaderna måste vara så betydande att de framgår på avstånd. Anledningen till att det är just två skillnader i tumregeln är för att man se att det inte rör sig om en differentiering, som oftast är enbart en skillnad. Med andra ord skulle en tumregeln istället kunna vara att det ska vara mer skillnad än för en differentiering. Men hur många skillnader man ska göra beror också på hur komplicerat ett vapen är. För mer komplicerade vapen krävs fler skillnader och för enklare krävs färre skillnader.
De adliga vapnen Tott och Blomfelt är trots att det bara är tinkturskillnader rätt olika. Världen är full av vapen och det går inte att känna till alla vapen, eller ens att hitta alla. Vilka måste man då kontrollera? Framför allt måste man kontrollera de vapen som finns i Sverige – såväl släktvapen som territoriella vapen. Även vapnen för till exempel utdöda släkter och upphörda kommuner är skyddade. Man bör också kontrollera vapnen i de övriga nordiska länderna och de mera kända vapnen i övriga länder. Statsvapen och nationsflaggor bör man alltid kontrollera. Att anta ett vapenAtt anta ett vapen är lätt, det är bara att säga till sig själv att man gör det. Men det räcker inte med det. Man måste också se till att vapnet blir känt, så att ingen annan tar ett likadant vapen. Därför är det viktigt att publicera vapnet. I Sverige kan vapen publiceras i Vapenbilden eller i Skandinavisk Vapenrulla. Svenska Heraldiska Föreningen planerar dessutom att lansera ett svenskt vapenregister 2006. Ett kunnigt vapenkollegium kommer att granska att anmälda vapen är heraldiskt korrekta och unika. Godkända vapen införs i registret och intyg om detta skickas till antagarna. Vapnen blir även synliga så att framtida intrång kan undvikas. | |
KontrollfrågorHur använder man ett vapen? Dags att pröva din egen skärpa med följande vassa frågor! 1. Vilket/vilka av följande påståenden stämmer? 2. Var kan man använda sitt vapen? 3. Vad kallas den här typen av vapen?
4. Vilket/vilka av följande påståenden stämmer? 5. Vad är tumregeln för hur mycket som måste skilja för att ett
vapen ska räknas som unikt? 6. Vad innebär en ”yngre släkt”? |
|
FacitHur använder man ett vapen? Dags att pröva din egen skärpa med följande vassa frågor! 1. Vilket/vilka av följande påståenden stämmer? 2. Var kan man använda sitt vapen? 3. Vad kallas den här typen av vapen?
4. Vilket/vilka av följande påståenden stämmer? 5. Vad är tumregeln för hur mycket som måste skilja för att ett
vapen ska räknas som unikt? 6. Vad innebär en ”yngre släkt”? |
|
|
© 2006 Svenska Heraldiska Föreningen och respektive konstnärer |
|
