Stockholms stifts vapenföring
– med symptom på ”logomani”

Genom att på detta sätt i stället för sitt vapen inte sällan uppträda med ett emblem som närmast anstår ett andra klassens postorder-företag inbillar sig myndigheten att dess budskap går bättre hem hos den breda allmänheten.
Det verkar som om man anser att man därigenom får en mer folklig framtoning och att ett vapen skulle vara för exklusivt och ge ett intryck av slöseri med skattebetalarnas pengar. I själva verket är det ju precis tvärtom. Reklamtecknare, vars uppdragsgivare är den kapitalstarka marknaden, betingar sig ju arvoden som får heraldiker att blekna av avund. De senares uppdragsgivare är ju myndigheter och privatpersoner med helt andra resurser.

Ovanligt hyfsad logotyp

Ett exempel på en institution som ogärna använder sitt vapen, utan i stället en oheraldisk symbol, om än en ovanligt hyfsad sådan, är Stockholms stift i Svenska kyrkan. Detta har ju sedan 1962 ett vapen (fig 1). Emellertid använder stiftet i an-nonser och trycksaker och på sin hemsida i stället Domkyrko-församlingens symbol (fig 2). Denna församling, som före hopläggningen med Klara och Jacobs församlingar 1989 hette Storkyrko-församlingen, för ett vapen med ett fält av guld med S:t Göran och draken i rött och däröver en röd ginstam belagd med en mitra av guld (fig 3).
Jag frågade därför i ett brev till Stockholms stiftskansli varför man inte använde sitt vapen, utan i stället församlingssymbolen. Biskop Caroline Krook svarade med ett vänligt och utförligt brev, där hon förklarade att det i stort sett enda ställe där stiftets vapen föres är på den officiella fana i Uppsala som används vid kyrkomöte och riksgudstjänster i Uppsala domkyrka.
I andra fall använder stiftet emblemet med S:t Göran. Anledningen härtill skulle vara ”att vapnet med S:t Erik och de blå/gula färgerna inte alls signalerar ’kyrka’ utan istället ’Stockholms stad’och i värsta fall rent kommunala angelägenheter som renhållning mm”.
Soldaters och riddares internationella skyddshelgon Göran skulle alltså ”signalera kyrka” mer än Sveriges nationalhelgon Erik.
Vidare skriver hon att ”Svenska kyrkans vapen används alltmer allmänt både av enskilda församlingar i annonser, brevpapper mm och för att markera angelägenheter som gäller alla församlingar” (fig 4).
Tilläggas bör att den flagga man ser vid Stockholms kyrkor är Svenska kyrkans flagga med denna vapenbild och inte stiftets. (Den senare skulle väl för övrigt strängt taget bryta mot lagen om rikets flagga!)
Själv för däremot biskopen sitt fullständiga biskopsvapen, där stiftsvapnet ingår (fig 5), på såväl brevpapper och korrespondenskort som kuvert och därtill i färg. Ett äldre mer opersonligt korrespondenskort har enbart stiftsvapnet (fig 6).

Carlzon den förste

Den ovan beskrivna märkliga användningen av S:t Göran i stället för stiftsvapnet har måhända sitt ursprung i vapnet för biskop Lars Carlzon, som var biskop 1979–84 och förmodligen den första vapenförande stockholmsbiskopen. I hans vapen (fig 7) representeras stiftet just av S:t Göran.
Lars Carlzons efterträdare Krister Stendahl förde inget vapen. Han lär ha ansett ett dylikt icke folkligt nog. Däremot antogs vapen av dennes efterträdare Henrik Svenungsson (se Vapenbilden 26, s 323) och, som framgått ovan, Caroline Krook.
.