Svenska heraldiska föreningen

Oväntat många deltog i heraldisk verkstad och sedan specialvisning i Riddarhusets bibliotek, där riddarhusgenealogen Per Nordenvall gav en detaljerad bild av sköldebrevens historia.

I Norge träffas Norsk Heraldisk Forening varje eller varannan månad och utbyter informellt erfarenheter i en ”Heraldisk Verksted”. Efter förebild därifrån existerar nu sedan i vår den första heraldiska verkstaden inom Svenska Heraldiska Föreningen, för Östsverige, under arbetsnamnet Fenix – en reverens till sin tids ledande svenske heraldiker och den som målat flest riddarhussköldar genom tiderna, den finskättade stockholmaren Elias Brenner (1647–1717), som hade en fågel Fenix i sin hjälmprydnad.

Fenix står som värd

Heraldiska verkstaden Öst – eller alltså Fenix, om man så vill – hade den 14 augusti sin tredje och hittills mest välbesökta sammankomst hemma hos undertecknad, med elva deltagare. De flesta kom från stockholmstrakten, men några även från andra delar av Sverige, den mest långväga från Lund. Jag berättade litet om min vardag som vapentecknare och flera hade med sig böcker, tidningsurklipp och annat som cirkulerade från hand till hand. Planerat var att alla som ville skulle få prova på gouachemålning, men dit hann vi aldrig förrän det var dags att i två bilar och en taxi ta sig till Riddarhuset.
Vi blev totalt 22 stycken som samlades i Riddarhusets bibliotek, där Per Nordenvall lagt fram omkring tio olika sköldebrev från olika tider ur samlingarna. Huset har ca 600 sköldebrev i sin ägo eller deponerade hos sig av de närmare 3.000 som framställts i Sverige från 1400-talet till 1902. Ytterligare ett antal av de svenska sköldebreven finns på olika muséer, Riksarkivet, Nordiska muséet, Krigsarkivet, Finlands riddarhus och i privat ägo. Någon sammanställning över hur många de är finns ännu inte. Resten har förkommit.

Ålänning fick det första kända sköldebrevet

Under kung Magnus Erikssons regeringstid hade man börjat utfärda frälsebrev, vilket så småningom även kom att innefatta fastställande av vilket vapen frälsemannen och hans efterkommande skulle bruka – därav benämningen sköldebrev. Första kända belägget på att ett frälsebrev omtalar vapen, dvs att det är ett sköldebrev, är när ålänningen Björn Pålsson till Kodbolsta 1420 fick frälse av kung Erik av Pommern. Brevet är endast känt genom avskrift.
Det äldsta sköldebrev som Riddarhuset har i sin samling är det för Håkan Karlsson i Björkeryd, utfärdat av riksföreståndaren Svante Nilsson Sture 1508 (se bild 1 och 2). Ätten tog inte introduktion efter att Riddarhuset instiftats dryga hundra år senare. Om ätten finns få genealogiska uppgifter, vilket inte är ovanligt vad gäller ätter adlade på 1400- och 1500-talet. Frälsemannens barn och barnbarn stiger ofta in i glömskans dimma. Några av dessa ätter kan därför fortleva idag med personer som inte har en blekaste aning om att de är adliga (förutsatt att förläningen gällt ärftligt frälse/adelskap).

Preussiskt sköldebrev deponerat nu i år

Intill 1600-talets första hälft är sköldebreven skrivna på ett stort pergamentark som sedan hopvikts som ett brev, varför benämningen sköldebrev är mycket naturlig även för våra språköron, som idag är vana vid att ordet brev används inte så mycket om t.ex. köpehandlingar och förordningar o.dyl. som om privatbrev. Ytterligare ett exempel som Per Nordenvall visade på denna äldre typ av sköldebrev var det för Jakob Hindersson, tillhörande ointroducerade ätten Hästesko (se bild 3).
Båda hittills nämnda ätter är alltså sådana som aldrig tog säte på Riddarhuset, men vars sköldebrev ändå har hamnat där med tiden. Det finns fler exempel på att Riddarhuset har sköldebrev för andra än sina egna inskrivna ätter. Tidigare nu i år deponerades till exempel ett sköldebrev för en preussisk friherrlig ätt von Platen, upphöjd i friherrlig värdighet 1816, av samma ursprung som de tre (två friherrliga och en adlig) nu fortlevande svenska ätterna von Platen. Differentieringsmärket i skölden för ätten i fråga utgörs av en blå bård.

Wrangels dödade vapen

Ibland har sköldebrev gjorts om, så därför finns det vapen som bara varit i bruk bara en kort period. Många exempel finns på detta i de fall då framgångsrika personer vandrat uppåt i värdigheterna. Ett mer ovanligt exempel är det följande. Riksrådet och fältmarskalken Herman Wrangel (1584–1643) var obetitlad adlig, inskriven i riddarklassen på Riddarhuset, när han 1630 gifte sig med grevinnan Amalia Magdalena av Nassau, vars mor var av dansk kunglig härstamning. (Ett anvapen tillverkat för hennes son representerande hennes morfars föräldrar, kung Christian III av Danmark och hans drottning Dorothea, finns på bild i Vapenbilden nr 55, s 100.) Hans karriär och ett sådant förnämt gifte påfordrade naturligtvis en upphöjelse. Ingen sådan hann dock utföras medan han levde. I stället upphöjdes hans barn i det aktuella giftet till friherrliga 1653. En äldre halvbror till dem hade två år dessförinnan blivit greve för sin egen del, men två återstående halvsyskon befanns efter dessa arrangemang kvarstå som obetitlade adliga, vilket befanns olämpligt. Året därpå, 1654, ”dödades” därför det tidigare friherrevapnet av ett nytt, förbättrat, omfattande alla barnen (utom alltså den äldste halvbrodern som var greve). Ätten i fråga, friherrliga ätten Wrangel af Lindeberg, fortlever fortfarande.

Fägerskiölds vapen rättades till

Ett exempel på ”rättelse” av en annan typ utgör vapenförändringen i ätterna Fägerskiöld. Den adliga ätten kreerades 1645, då ryttmästaren Lars Fegier från Saleby socken i Västergötland adlades Fägerskiöld (i sköldebrevet står det Fegierskiöld). Det vapnet innehåller förargligt nog ett färgmöte i det att de två rosorna som åtföljer hillebarden är röda på blått fält. De manliga medlemmar av ätten som då levde och alltså kunde tänkas föra ätten vidare upphöjdes 1692 till friherrar, varvid stamvapnets fälttinktur utbyttes till guld. Så var det färgmötet ur världen. Som Per Nordenvall sade är det glädjande när vapenförändringar går åt rätt håll. Liksom föregående exemplifierade ätt fortlever friherrliga ätten Fägerskiöld än idag med flera familjer.

Hopfällbara resesköldebrev

Vid 1600-talets mitt avlöstes den äldre typen av sköldebrev, pergamentsarken, av sköldebrev i form av flersidiga dokument i folioformat, inbundna som en bok i läder-, sammets- eller skinnband. Liksom de äldre sköldebreven är de försedda med rikets stora sigill i trä- eller metalldosa hängande i en snodd, ofta makraméarbetad och med tofsar.
En lustig typ av sköldebrev är ”resesköldebreven”, de vars band försetts med en vertikal fog mitt på pärmen, så att bandet behändigt går att vika till hälften av sin bredd. Ett exempel på ett sköldebrev som inbundits på det viset är adliga ätten Celsings från 1719. Också ätten Celsing fortlever än idag – därtill relativt talrikt, med ca 70 medlemmar. Ätten Celsing hör för övrigt till dem vilkas vapen blev misshandlat i förra adelskalendern, men till den som utkommer nu i höst har Per Nordenvall jämfört bland annat med nämnda sköldebrevs målning och låtit göra en ny, bättre teckning av vapnet.

Gillas eller inte?

I modernare tid finns fler handlingar rörande vapnen än sköldebreven. Innan dessa utfärdades presenterades nämligen först en vapenritning för kungen, som då skrev på: ”Gillas NN” (där NN är kungens namn). Ett sådant dokument, ett inramat A4-ark, för (ännu fortlevande) adliga ätten Rabenius från 1834, visades som exempel. Under en målning av det föreslagna vapnet står en blasonering av vapnet följd av riksheraldikerns intygande att vapnet överensstämmer med riktlinjerna utfästade i hans instruktion etc.
I vissa fall finns, tvärtemot, inga handlingar alls rörande vapnen. Det gäller främst de utländska adliga ätter som naturaliserats, dvs deras tidigare utländska adelskap har befunnits som tillräckligt skäl att få säte och stämma på Riddarhuset och alltså från naturaliseringsdatumet räknats som svensk introducerad adel. Eftersom de redan hade ett vapen finns sällan någon handling som intygar naturaliseringen mer än protokollnoteringarna, och där naturalisationsdiplom finns innehåller de i regel ingenting om vapen. I många fall är i sådana fall därför riddarhussalens sköldmålning den bästa dokumenteringen av vapnet. I regel är det också den som tas som utgångspunkt för vad vapnet ska innehålla.

Blyertsskisser på vinden

Det finns också flera exempel på personer som adlats eller upphöjts i högre värdighet, men där något sköldebrev inte kommit att utfärdas. Ibland har de inte heller tagit introduktion i sin nya värdighet. Ett exempel på det är den ointroducerade grevliga ätten Rudenschöld. Enligt det kungliga rådskammarprotokollet utnämndes riksrådet, friherre Carl Rudenschöld till greve den 14 maj 1770, men något grevebrev blev aldrig utfärdat och någon introduktion i grevevärdigheten skedde aldrig. Grevarna och grevinnorna Rudenschöld står därför i adelskalendern under rubriken ”Friherrliga ätten Rudenschöld” eftersom det endast är i den värdigheten som de har introducerats. I detta fall sitter alltså en greve på en friherrebänk under adelsmötena. Många märkvärdigheter kan inträffa i heraldikens och genealogins värld.
I fall liknande det nyssnämnda, där inget sköldebrev utfärdats, finns ofta en stor osäkerhet vad gäller vapnen. Per Nordenvall berättade om den så kallade Posseska samlingen som han hittade på Riddarhusets vind. Det är enkla blyertsavritningar av i regel betitlade ointroducerade ätters vapen, ovisst från vilken källa de avritats.
Man inbillar sig ibland att det mesta är omskrivet i litteraturen vad gäller svenska adelsvapen, men det finns alltså många luckor och osäkerheter och fynd och forskning som återstår att göra innan man kommer i närheten av en komplett bild av adelns vapen genom tiderna i Sverige.

Sköldebrev i fokus