Hamiltonsk signet på Vikbolandet

Att någon har en annans signetring på sitt finger är relativt ovanligt, historiskt, men det förekommer. Där det sker, så är det vanligen en ring övertagen från en far, svärfar, släkting, företrädare i ämbetet eller dylikt, och den används då ofta bara under en övergångsperiod innan personen i fråga har hunnit låta göra sig en egen signetring. Ibland tar dock signetringar de mest märkliga vägar och dessa fall är ofta intressanta att undersöka.

År 1719 stelnade lacken till det avtryck som här syns på en dramatiskt uppförstorad bild. Den åttakantiga klackens höjd är endast 10 mm. Kyrkoherden Nils Wennerdahl (1672-1732) i Kuddby i Östergötland hade därmed sigillerat sin trohetsed till Sveriges nya regent, drottning Ulrika Eleonora. Det anmärkningsvärda är att vapnet omisskänneligen är det för den skotska släkten Hamilton - som det såg ut innan medlemmar därav som var i svensk krigstjänst som högt uppsatta militärer upphöjdes i friherrliga och grevliga värdigheter på Sveriges riddarhus. Grevliga ätten Hamilton är idag en av Sveriges mest vittutgrenade adelsätter.

Skölden har den halvmåne som i Skottland ursprungligen var ett kadenstecken. Eftersom kadensmarkering är okänd i Nordeuropa kom det ursprungligen tillfälliga tecknet att bli permanent i den svenska släktgrenens vapen. Att signetringen också graverats i Sverige (eller möjligen någon annanstans i Nordeuropa) tyder förutom stilen halvmånens form på - den är graverad som en bildad halvmåne, det vill säga med ett ansikte. Något sådant skulle knappast ha skett i Skottland.

Man noterar också att vapnet inte har några av de senare tillkomna högadliga attributen, inte ens en krona på hjälmen. Just denna avsaknad, liksom stilen och ringens lilla format, pekar tidsmässigt främst mot decennierna kring 1600-talets mitt. Fembladingarna, vardera belagd med fem herminer, är förenklade till rosor (såsom de uppfattades då, vilket framgår bl.a. vid Malkolm Hamiltons naturalisering 1664). Hjälmprydnaden visar en  salamander omgiven av eld.

Vem kan då ha varit den ursprungliga ägaren till denna signetring, som 1719 ägdes av en präst på Vikbolandet?

1. Skotten Hugo Hamilton, skickades 1624 av sin far till Sverige och tjänade sig upp till överste i svensk tjänst under trettioåriga kriget. Han blev naturaliserad svensk adelsman 1648 och upphöjd till friherre (Hamilton af Deserf) 1654. Han var då överste för Forbus regemente. År 1662 flyttade han med sin familj till Irland.

2. Hugos yngre bror Ludvig, då major vid Dalregementet, upphöjdes till friherre vid samma tillfälle, 1654. När han var i färd att flytta till England 1662 blev han vådaskjuten vid Skagen och ligger begravd i Göteborg. Hans söner gjorde sig karriärer i England.

3. Den  tredje brodern John på Mone Castle i Irland hade två söner:Malkolm Hamilton, född 1635, inkallad till Sverige 1654 av sin farbror Hugo, var överste vid Älvsborgs regemente då han 1689 upphöjdes till friherre (Hamilton af Hageby).

4. Hugo Hamilton, född 1655, inkallad till Sverige 1680 av sin äldre bror, var kapten vid Livregementet till fot när han blev friherre liksom brodern 1689. Nämnde Malkolm hade två söner som vid faderns upphöjelse precis hade inlett sina militära karriärer.

5. Hugo Johan, född 1668, var fänrik vid faderns regemente 1689, och

6. Jakob, född ca 1670, var fältväbel där.

Dessa är de tänkbara av de som har närmast släktanknytning till de sedermera i Sverige fortlevande Hamiltonarna.

Nils Wennerdahl, västgöte till börden, hade innan han blev kyrkoherde i Kuddby 1717 varit huspredikant hos Reinhold Patkull (född 1656) från år 1700. Denne var då överstelöjtnant vid Västgötadals regemente; 1703 blev han överste för det av honom upprättade Västgöta tremänningsregemente och 1705 överste för Västgötadals regemente. Därefter, från 1705, hade Wennerdahl varit regementspredikant vid sedermera generalmajoren Wilhelm Sinclairs regemente (Västgöta femmänningsinfanteriregemente) - vars första hustru hade varit Catharina Hamilton, död 1690, dotter till översten Elias Hamilton de Guischery.

Man frestas tänka sig att Wennerdahl fått den uttjänade ringen av någon högt uppsatt officer som i sin tur fått den som en souvenir av en vapenbroder (Hamilton). Eller hade överste Sinclair fått ringen i arv från sin första hustru för många år sedan och gav den till sin regementspastor, efter många vedermödor under - eller mitt uppe i - Karl XII:s fälttåg i Polen och Ryssland?

Frågorna uppmanar givetvis den hågade att jämföra med Hamiltonska signetavtryck på bevarade brev. När vi har fått fram en matchning kan vi säga mer om början av denna signetrings vandring. Och följdfrågan blir naturligtvis: Vart tog den vägen sedan? Ligger den på spiselkransen i någon villa i Kuddbytrakten, funnen i jorden vid trädgårdsarbete, ligger den på havets botten eller i någon Wennerdahlättlings vindsförråd?

Det skulle onekligen vara intressant att ha en signetrings hela ägarlängd. Signetringar förstörs sällan - de hör ju inte till den enklare typen av bruksföremål som till exempel träskedar och kritpipor. De kan någon gång återanvändas genom omgravering eller förintas i eldsvådor, men annars ligger de tappade ute i markerna och på sjöbottnar, eller glömda i vindsutrymmen och byrålådor.

Om du i din ägo har någon signetring eller sigillstamp, skicka gärna bild och den information du har till föreningen. Just den ringen/stampen kanske är en värdefull pusselbit i en oanad historia.