Historia kring riddaren
Riddarväsendet utvecklades vid tiden för 1100-talets stora
korståg till det heliga landet. Riddarens våldsamma
verksamhet stred mot de kristna grundidéerna och behövde därför
lite andlig fernissa. Munkarna i benediktinorden fick i
uppdrag att formulera en kodex som satte riddarens svärd i rättvisans,
kyrkans och de förtrycktas tjänst. Åtminstone i teorin. Om
de tidiga korstågen drevs av religiös nitälskan, så blev
de senare, under 1200 och 1300-tal, ett sätt att hålla
sysslolösa riddare och trikåer på betryggande avstånd
hemifrån.
Riddaren började sin bana vid åtta års ålder som page hos någon slottsherre. I utbyte fick han lära sig rida, slåss och jaga med falk. Vid 15 blev han väpnare och kunde börja träna med lans och svärd på rännarbanan. Samtidigt fick han en omfattande religiös utbildning. l fackelsken under vinterhalvårets kvällar, lärde han sig sjunga och dansa, spela något instrument samt komponera och skriva poesi. Riddarvärdigheten mottogs i de övre tonåren i en strängt religiös ceremoni. Torneringen, även kallad fransk drabbning, var en kamp för kampens egen skull och striden som tidsfördriv. När monarkin växte sig starkare minskade behovet av lokala väpnade styrkor. Torneringen erbjöd då riddaren ett konstlat men långt ifrån ofarligt sätt att spela sin samhälleliga roll. Och inte minst visa upp sig i all sin prakt efter mottot "att vara och att synas väl". En tornering pågick ofta i en vecka. Duster och fester, pompa och ståt. Vid denna tid infördes mervärdeskatten, bland annat som ett medel att bekosta de enormt dyra torneringarna. Magnus Ladulås introducerade riddarväsendet i Sverige, efter fransk förebild. I Alsnö stadga från omkring år 1280 föreskrevs skattefrihet åt den som fullt rustad, till häst, gjorde krigstjänst åt kungen.
|
||||
|
|
||||
