Vasarnas och Braharnas kyrka

Östra Ryds kyrka nordost om Stockholm ligger inbäddad mellan böljande sädesfält bredvid vägen ut till axholm. Inom församlingen ligger Rydboholm, som var kung Gustav I:s föräldrars stamgods och där han växte upp. I kyrkan finns bland annat kalkmålningar av vapen som Gustavs farfar låtit göra.
Kalkmålningarna är överraskande klara, vilket beror på att de har bättrats på under senare tid. Färgerna är därför inte tillförlitliga, vilket visas av att fornforskaren Johan Hadorph 1682 har antecknat att exempelvis vapnet för fru Margareta Eriksdotter (Krummedige) är grönt i vitt fält. Idag är samma vapen målat med guld i blått fält.
Vapnen synes ha tillkommit efter att kung Gustav I:s farfar, riksrådet Johan Cristiernsson (Vasa) gift sig 1460 och senast 1472 gjort Rydboholm till sin sätesgård. De illustrerar nämligen hans och hans hustrus släktanknytningar till några av den tidens viktigaste män och kvinnor i Sverige.

Med Johans sondotter, kung Gustavs syster Margareta Eriksdotter (Vasa) kom Rydboholm att bli sätesgård släkten Brahe, då hon gifte sig med Joakim Brahe. På Rydboholm residerade sedan grevar Brahe i ett halvt årtusende. Den siste var greve Magnus Brahe, död 1930.
Östra Ryds kyrka är speciell för mig av några anledningar. En är att det är den sockenkyrka som ligger närmast mig, om man mäter fågelvägen, trots att jag bor i grannförsamlingen Täby. En annan är att min mormors farfars morfars far Samuel Riselius var kyrkoherde där från 1776 till sin död 1804. En sommardag redan under hans första tjänsteår där, 1776, som jag föreställer mig kan ha varit lika gassande som den sommardag som jag nu tittade in i kyrkan, besöktes den av kung Gustav III. I sina anteckningar berättar min anfader, som då var trettio år gammal, om hur "vår allernådigste konung" spisade middag i lilla matsalen på slottet, dvs Rydboholm, där det dåvarande greveparet hette Magnus Brahe och Ulrika Koskull. Vid återresan tog majestätet "under vid pass en timmes tid i nådigt ögonsikte" alla "i kyrkan varande märkvärdigheter".

Bland dessa, råder ingen tvekan, ingick de heraldiska minnena, som bör ha intresserat majestätet. Kung Gustav III var ju, som bekant, mycket absorberad av sin härstamning, via sin farmor, från kung Gustav I, som han höjde till skyarna bland annat i det av honom själv författade operalibrettot Gustaf Wasa, genom att han uppkallade Vasaorden efter honom och lät förse de svenska hertigkronorna med vasakärvar, etc. Farmodern var sondotter till Kristina Magdalena av Pfalz, svägerska till Elsa Beata Brahe, vars antavla kunde beskådas i kyrkan (fig. 4), och dotterdotter till kung Karl IX.

Om man tillåter sig att spekulera litet, så är det nog inte uteslutet att Gustav III kan ha känt det som något speciellt att visas runt i kyrkan och möta minnena av sina egna rötter, vilket det ju var, när han begrundade vapenmålningarna över hans och greve Brahes gemensamma släktingar i takvalven. I närmare detalj kunde sannolikt ingen i sällskapet placera alla de olika personerna, men åtminstone vasavapnet var ju mycket välbekant för dem.

Fig. 1. Överst syns till vänster vapnet för biskopen i Linköping Kettil Karlsson (Vasa), riksföreståndare från 1464 till sin död 1465. Han var Johan Cristiernssons (Vasa) brorson. Till höger syns vapnet för ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna), riksföreståndare 1457 och 1465–66, Kettils kusin och systerson till Johan. Därunder syns Oxenstierna- och Vasavapnen. Bokstäverna b och n gör att man kan anta att de syftar på nämnde Jöns far Bengt Jönsson (Oxenstierna), riksföreståndare 1448, död ca 1450, och Johans bror, hövitsmannen på Västerås och över Dalarna Nils Cristiernsson, död 1464, vars hustru ärvde Frössvik just i Östra Ryd. De båda undre sköldarna tillhör två förnäma kvinnor – fru Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud), död 1450, den andra gemålen i ordningen till kung Karl Knutssons (Bonde), vars halvsyster Birgitta Stensdotter (Bielke) var nämnde Johans svärmor, och fru Margareta Eriksdotter (Krummedige), som var hans mor.	Fig. 2. Vapnen för riddaren, riksrådet och hövitsmannen på Kalmar slott Gustav Sture, död mellan 1438 och 1444, och hans hustru Birgitta Stensdotter (Bielke), död mellan 1451 och 1464, som var Johan Cristiernssons (Vasa) svärmor. För Johan var vapenparet värdefullt att återge, eftersom det pekade på hans släktskap med deras son, den dåvarande riksföreståndaren Sten Sture den äldre.
Fig. 3. Vapnen för riddaren och riksrådet Anund Sture, död 1434, och hans hustru Kristina Anundsdotter (lejonansikte), död mellan 1429 och 1441 – föräldrar till Gustav Sture, vars vapen syns i fig. 2. Till att vapnen för detta par avbildades avbildades kan ha bidragit, förutom att de var farföräldrar till riksföreståndaren, det faktum att herr Anund också hade ägt jord i trakten.	Fig. 4. Antavla med vapen för 32 anor (dvs fem generationer bakåt) för grevinnan Elsa Beata Brahe (1629–53), gift med kung Karl X Gustavs bror Adolf Johan, greve av Pfalz-Zweibrücken, hertig i Bayern etc, hertig till Stegeborg. Hennes föräldrar var greven till Visingsborg Per Brahe den yngre och hans gemål Christina Catharina Stenbock, född friherrinna (flera framställningar av deras vapen återges i Vapenbilden nr 54). Grevekronan på faderns vapen är av den vid den här tiden ännu rådande typen med pärlor. Vid den översta generationen på tavlan är Elsa Beatas fädernesläkts ursprungliga vapen och hennes övriga 31 ansläkternas vapen i den generationen avbildade sida vid sida (här ej courtoisievända). På grund av släktinggiften representerar de 32 anorna i det här fallet inte 32 olika släkter, utan ett lägre antal. Bland annat återkommer Vasaättens vapen fyra gånger (här anakronistiskt återgivet i den form som kung Gustav I gav det).
Fig. 5. Det grevliga Brahevapnet upplöst till tre olika, emblematiska och antikiserande bilder, med tänkespråk på latin på språkband därunder. I mitten stamvapnet med de två vingarna, med sentensen: Serena petunt (’De strävar till den molnfria [himlen]’). Dexter därom bilden från huvudsköldens första rum, de fem liljorna, här återgivna på en obelisk, med sentensen: Semper illae so(?)candore (’De är alltid vackra’). Sinister om stamvapnet bilden från huvudsköldens andra rum, ryttaren, med sentensen: Pugnando triumphat (’Kämpande triumferar han’).	Fig. 6. Minnestavla i marmor omnämnande den siste av grevarna Brahe, Magnus Brahe, död 1930, och hans hustru, grevinnan Anna Brahe, född Nordenfalk. Hans stamvapen och hennes sköld syns i nedre högra hörnet.