Mäns och kvinnors vapen
Inom heraldiken har släktvapen på senare tid, i Sverige
från 1600-talet, kunnat framställas olika beroende på om bäraren är manlig eller
kvinnlig. Det är ett påfund från kontinenten där det har sådär tvåhundra år mer
på nacken. Vapenbruket har fått ett visst rotfäste här från 1700-talet och framöver
och kommer att beskrivas här nedan som vad jag skulle vilja kalla
"differentierat" kvinnligt vapenbruk. Ett minst lika gångbart alternativ finns
emellertid i det sedan äldre tider praktiserade "odifferentierade" kvinnliga
vapenbruket.
(Detta inlägg skrevs första gången 1998, men har rättats och i viss mån
reviderats 2003.)
1. Differentierat kvinnligt vapenbruk
Med "differentierat" menar jag att kvinnans vapen till utseendet är skilt
från mannens. Att det är en kvinnas vapen ser man på att det alltid är avskalat
hjälmprydnad och att skölden ofta är rutformig. Kvinnovapen i denna form blir många
gånger sofistikerat enkla och vackra men man skulle också kunna se dem som
deformerade, som ett resultat av könsförtryck.
Hursomhelst. Hjälmar ska enligt denna logik inte förekomma i en kvinnas vapen
eftersom kvinnor i verkligheten bara i ytterst sällsynta undantagsfall bar hjälm i
verkligheten. Och med hjälmen rycks allt existensberättigande för hjälmprydnad och
hjälmtäcke undan.
Sköldformerna för kvinnan att välja bland är rutformig och oval, och vanligt
"sköldformig" bara i ett fall. Det är litet olika regler som gäller beroende
på kvinnans civilstånd:
* En ogift kvinna sätter sitt vapen i en rutformig sköld, en losange närmare
bestämt (en losange är en spetsruta med toppvinkel på mellan 60 och 90 grader) eller i
en oval sköld. Hon kan pryda sin sköld med en blå bandrosett på toppen om hon vill.
* En gift kvinna klyver sin sköld mellan sin (nuvarande/senaste) makes sköldemärke
och sitt eget skldemärke. Losangen eller oval är de brukliga sköldformerna även för
henne. En vanlig "sköldformig" sköld kan hon faktiskt också använda (
vilket t.ex. är vanligt i Storbritannien).
* En änka använder enbart en losange eller oval, kluven mellan sin (senaste) makes
vapen och sitt eget sköldemärke.
* En frånskild kvinna har att välja mellan mallarna för "änka" och
"ogift", alltefter omständigheterna: Behåller hon makens namn bör det vara
mest närliggande för henne att välja "änke"-vapnet.
Under sitt vapen kan kvinnan, likaväl som mannen, tillfoga någon eventuell devis. Men
någon hjälm med dess tillbehör kan hon alltså aldrig bära på någon framställning
av hennes personliga damvapen. En annan historia är att hon och mannen gemensamt kan
representeras av deras alliansvapen - ätternas båda sköldar eller fullständiga vapen
framställda bredvid varandra, varvid mannens vapen det vänstar för betraktaren sett -
är vänt mot kvinnans vapen av heraldisk hövlighet (courtoisie).
Vad gäller adeln, så kan den adliga kvinnan kröna sin sköld med aktuell rangkrona
och använda släktvapnets eventuella sköldhållare. Som gift följer hon alltid sin
makes stånd och värdighet. En kvinna som är född adlig men gift med en ofrälse har
alltså ingen rätt till krona, likaväl som en ofrälse kvinna får använda sin adliga
makes rangkrona. De många tillökade fälten i skölden som högadeln i regel har
används numera mer sällan i vapenframställningar överhuvudtaget. I stället brukar man
nöja sig med hjärtskölden. Tvingande är en sådan reduktion i det fall en högadlig
kvinna gifter sig med en lågadlig eller ofrälse person, eftersom extrafälten anses vara
högadliga tillbehör.
2. Odifferentierat kvinnligt vapenbruk
Det där med rutformiga sköldar och avsaknad av hjälmprydnad var fullkomligt
främmande för den kvinnliga delen av befolkningen fram till 1600-talet. Det äldre - och
här i landet idag fortfarande lika gångbara - vapenbruket gör inte åtskillnad på
kvinna och man. Därför skulle jag vilja kalla det "odifferentierat". Det
behöver inte närmare beskrivas, utan det kvinnliga vapenbruket följer samma regler som
det vanliga ("manliga"). Värt att understryka i sammanhanget är ändå att då
en kvinna väljer att representera sig med sitt odifferentierade vapen - hennes
fullständiga släktvapen med hjälm, hjälmtäcke och hjälmprydnad - så är hennes
eventuelle makes vapen aldrig med i bilden. Hennes odifferentierade vapen bör alltså
aldrig klyvas med hennes makes - eftersom sådant hör det differentierade vapenbruket
till.
Litet grann kan ordas här om kvinnans odifferentierade vapen. Historiskt hindrar som
sagt ingenting att en kvinna representeras av ett fullständigt släktvapen, med
hjälmprydnad och allt. Eventuellt kan ett tankeled läggas emellan att det alltid är
hennes fars vapen; detta om man mot förmodan skulle bekänna sig till den förlegade
uppfattningen att heraldik följer en uteslutande manlig norm och bara kopplas till
kvinnor som ett tecken på deras tillhörighet till sin faders eller makes hus och
egentligen inte kan uttrycka deras egna representationsförmåga av och medlemskap i
ätten. 1300-talets förekommande kvinnobruk att föra makens vapen. En sådan uppfattning
rimmar däremot illa med kvinnans starka ställning i Sveriges historia. Den fullkomligt
dominerande tendensen är att kvinnan är en vapenbärare fullt jämställd med mannen.
Alltifrån heraldikens gryning har hon kunnat ärva, anta och bära vapen precis på samma
sätt som sina bröder. Vill man ha ett exempel kan man ta en gravhäll från 1420 i
Vadstena kloster. Därpå avbildas i helfigur Katarina Gustavsdotter och hennes mor
Katarina Erengislesdotter med deras fullständiga vapen - hjälm, hjälmtäcke och
hjälmprydnad - över deras huvuden: en fyrdelad sköld respektive Hammerstaättens kluvna
sköld.
Du har en retorisk poäng i att det är orimligt att neka kvinnor hjälm och
hjälmprydnad, det håller jag också fullständigt med om, men jag ifrågasätter
motargumentets riktighet: att hjälmprydnaden skulle utrangeras från alla släkters vapen
som inte tornerat. Även om hjälmprydnaden bara användes vid tornering och inte i krig
så har ändå praktiskt taget alla vapenbärare i alla tider försett sitt vapen med
hjälmprydnad.
Öppen hjälm är verkligen ett otvivelaktigt adelsprivilegium eftersom den kungliga
förordningen av den 10 augusti 1762 formellt sett fortfarande gäller: "then
Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka ... öpen Hjelm ... skal therföre böta
...". Halsklenoden kan också lämnas till adeln, men detta eftersom praxisen nu en
gång har blivit så - och bara sekundärt med stöd av efterhandsteorier om att den
signalerade medlemskap i något visst torneringssällskap (motargumentet blir i annat
fall: "Torneringssällskapen i fråga var väl i så fall knappast verksamma i
Sverige?") Men inte ens den mest restriktiva föreskrift skulle kunna neka den
ofrälse vapenbäraren hjälmprydnad, vilket du väl inte heller kan mena. Eller? |