Arbetarrörelsens symboler
Av Jesper Wasling.
Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula
fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade
tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra
sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska
flaggan hos socialisterna.
Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet. Röda fanan var inte givenDe liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner. NationalsymbolernaDe svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna. Nationalismen blir allt starkareEn ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet. Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.
Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan
leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från
internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
- Citat av den franske socialistledaren Jaurés.
|
||||
|
||||
